Teresa Callewaert
Teresa Callewaert är doktorand i Uppsala och präst i Svenska kyrkan. Hon föreläste under Seglora smedjas temadygn om bland annat den koloniala blicken i Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta.
Vi befinner oss i en tid där många samtal förs om vad som är rasistiskt och inte. Det är samtal med en märklig egenskap: Man har knappt börjat diskutera innan folk kräver att de ska upphöra. Kritik mot konstnärliga uttryck möts med uttryck som ”hur får man rita då?” Redan diskussionen själv upplevs som ett slags censur. Den måste överges för att inte yttrandefriheten ska hotas.
Vi behöver mer samtal om rasism, som gör oss medvetna om kolonialismen. I allra högsta grad i Europas kultur. Kolonialismen har byggt Europa till vad det är idag, och den logiken är fortfarande verksam.
Sartre skriver i förordet till den första stora boken om postkoloniala teorier, Jordens fördömda av Frans Fanon, att Europa behöver avkoloniseras. Alla förstår att en massa saker händer i de länder som blir självständiga i tredje världen, men något måste hända även i Europa för att processen ska fullbordas. Texten riktas inte helt till oss, men den kan läsas i alla fall. Den har fortfarande relevans.
Detta tänkande utgår från att världen är i grunden präglad av historia. Och kolonialismen påverkar alla, inte bara dem som utsatts. Jag behöver påminnas om min egen vithet. Det finns en checklista av Mia Mackenzie till hjälp för personer som är omedvetna om vilka de är och vilka priveliger de har:
Tittar människor misstänksamt på dig när du går in i en finare butik? Om svaret är nej, är du troligtvis vit.
Känner du dig tryggare om en polisbil kör förbi dig på gatan en mörk kväll? Om svaret är ja, är du troligtvis vit.
Åter till vad som är rasistiskt. Det är nämligen en komplex fråga. Jag vill prata om ett klassiskt verk, romanen Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. I romanen Mörkrets hjärta befinner vi oss i Kongo. Den handlar om Marlow, som reser uppför Kongofloden och skildrar livet längs floden, i de av kolonisatörerna inrättade ”Kongo free states”. Han ska hämta kolonisatören Kurtz, som har blivit vansinnig i sin handelsstation högt uppe längs floden och har inrättat ett skräckvälde där människor dyrkar honom som en gud. Marlow är sympatisk och fylls av avsky inför allt han ser. Kurtz dör under handlingen och Marlow blir ensam kvar med Kurtz anteckningar.
Detta är en bok som man förväntas läsa. Den är kanon, och fanns med redan på en lista som min svensklärare hade över ”de 100 bästa böckerna enligt Svenska Akademien” när jag var 15. Den var fascinerande och obehaglig, men på ett sätt utöver det avsiktligt obehagliga.
Det var något annat som skavde med själva bilden. Några år senare läste jag Sven Lindqvists roman Utrota varenda jävel, som på många sätt är en intertextuell närläsning av Mörkrets hjärta. Lindqvist vill visa att Auschwitz inte var något undantag, inte något unikt utan den logiska konsekvensen av det folkmord som västerlandet byggt på hela tiden.
När vi står inför utrotningen av judar och undrar ”hur kunde detta hända”, så är det bara en logisk följd, en industrialisering av alla andra folkmord som Europa ägnat sig åt. Britterna byggde koncentrationsläger i Kenya, exempelvis, men det talade vi aldrig om. Det är inte egentligen överraskande bara för att det råkar hända inuti Europa.
Lindqvist vill visa hur Conrad befinner sig i en kontext där det ständigt kommer nyheter om nya massmord. Han knyter an till dem och i lindqvists läsning är Conrad en skarp kritiker av kolonialismen. Conrad använder Kurtz för att avslöja hyckleriet, där kolonialismen framställdes som ett osjälviskt ansvar, i enlighet med Rudyard Kiplings berömda ”white man’s burden”, för deras eget bästa som det också hette. Den kiplingska retoriken är en fernissa, och Europas självbild täcker över de egna folkmordsbrotten med ursäkter.
När Marlow läser Kurtz anteckningar så framträder just den europeiska retoriken med det upplysta och civiliserade framåtskridandet mot ljuset, och sedan i slutet finns en liten anteckning: Utrota varenda jävel. Denna lilla ”slutsats” av alla de föregående svulstiga fraserna är således: Utrota dem, de koloniserade ska utrotas och de är djur, omänskliga.
Och Lindqvist menar att den här förträngda kunskapen om de brutala folkmordspraktikerna är själva förutsättningen för Mörkrets hjärta. Alla visste vad som pågick och alla hycklade om det.
Överallt i världen där det finns en djupt förträngd kunskap, som om den gjordes medveten, skulle spränga den egna världsbilden, överallt där utspelar sig Mörkrets Hjärta. Det är en bestickande kommentar i dagsläget. ”Detta landet är inte rasistiskt”, heter det ju så ofta. Detta är precis den förträngda kunskapen i Sverige.
Jag blev förtjust över att Lindqvist rehabiliterar den här romanen som fascinerat och stört mig. Tänk att Conrad kanske i själva verket var en motståndare till rasismen? Men för att vara ärlig så skavde läsningen fortfarande i mig.
Därför var det en lättnad att läsa Ania Loombas bok Kolonialism/Postkolonialism. Hon visar vad som är fel på Conrads roman. Det finns nämligen en grundton mot vilken det här dramat utspelar sig. Där finns föreställning om de skrämmande afrikanerna, det irrationella mörkret som de befinner sig i. Där finns föreställningen om gränsen mellan civilisation och barbari.
När Kurtz ”goes native” och blir inföding, då öppnas portarna till vansinnet. Och då väcks den här idén om Arrika som en plats där den europeiska själen faller sönder, blir primitiv. Som om kolonisatörerna smittades av djungelns primitivitet och själva blev barbarer där. Mörkret tycks liksom komma från Arika, eller uppstå där.
Man kan vara välvillig och säga att det bara är Kurtz girighet som får utlopp. Man kan göra som Lindwvist och säga att det är ensamheten som bryter sönder kolonisatören. Kvar blir då fruktan och våldet.
Men varför är då kolonisatören ensam? Jo, för att de som omger honom inte riktigt är människor. Mörkrets hjärta är en bok där de svartas själva mänsklighet ifrågasätts. De är bara ”Andra”. Man kan påpeka att det inte var Conrads avsikt att förmedla en sådan rasism. Men sådana föreställningar kan ändå traderas, även av ickerasister. De kan sitta så djupt att vi inte ens är medvetna om dem.
En möjlig förklaring till att jag redan som 15 tyckte att det var något fel med Mörkrets hjärta var att jag växte upp i Västafrika. Jag hade en verklighet att jämföra med. Orsaken att jag kunde finna boken djupt fascinerande var att jag kunde läsa den och ändå känna att det inte var min egen mänsklighet som ifrågasattaes.
Vi frågar oss, vad det var som gjorde Kurtz vansinnig? Hade han det med sig eller hittade han sitt vansinne där, i Afrika?
Boken ger en annan, mer intressant förklaring: Den gudalika makten som vita hade i Kongo, en makt som kan utövas utan insyn, utan kontroll. Det är kanske i den absoluta maktrelationen som ondskan föds, inte på den ena kontinenten eller den andra. Det är just makten över andra som upplöser själen och gör kolonisatörerna till barbarer.
Rasismen kallas ofta för rädslan för det främmande. Men jag tror att det är tvärtom. Vi förfrämligar det som vi redan utövar makt över.
Referat av Mattias Irving
